Och det syns ganska ofta här hemma.

Inte så att det är skitigt. Det är det otroligt sällan. En och annan fläck i trappen upp till övervåning (skapad av snart 17-årig son då han spiller kaffe) och grus på golvet/golven. Visst - Det finns det ganska ofta (dagligen?) men annars är det inte skitigt.

Det är stökigt helt enkelt.

Jag kollar tidningar och jag kollar husannonser och undrar hur fan folk kan ha det så där. Jag vet ju att det är fixat inför bilder och inför försäljningar men i alla fall. Lever verkligen folk så där? För jag vet att det existerar såna också. Som har barn. OK, kanske inte fem stycken men ett par. Kanske tre. Och i alla fall lyckas dom ha ett hem från en inredningstidning.

Hur? Vad gör dom som inte jag gör? Hur fungerar dom som inte jag kan fungera?

Jag köper jättebra förvaring till hallen. Min svärfar köper in en jättebra garderob till hallen. Likväl ligger där lika mkt kartonger och bunkar (i garderoben), barbiekläder och dockkläder (i hallförvaringen) som innan och ingen annan hittar nåt utom jag.

Jag köper kanonbra förvaring för återvinning så nu har vi åtta behållare i ett stort skåp (gamla skafferiet) som fylls på och som sen ska tömmas av den långe (maken). När så inte sker tjurar jag ihop lite och slänger allt som inte få rum där i soporna vilket leder till att vi alltid har den mest fyllda tunnan av alla på vår gård.

Jag vill verkligen ha ordning och reda. Problemet är saker. Och saker är det jag som skapar. Jag kan inte slänga. Det är bara att gå in i mitt garage så ser man hur kaotiskt det är. Då kan ni gissa hur det ser ut i min skalle då jag mot all förmodan försöker städa just där.

Så hur gör alla? För det borde gå, det vet till och med jag. Jag har bara inte fattat hur.

Jag vet att jag har ett bra liv.

Jag har mat på bordet, jag har tak över huvudet och jag har kläder att sätta på min kropp (även om dom flesta kläderna är två år eller äldre).

Jag har fem underbara barn och jag har en man jag lever med (gifta sedan sju år tillbaka). Jag har syskon, vänner, kompisar och bekanta.

Trots det finns det spöken inom mig som jagar på mig, som stressar mig, som gör att jag drar ner mig själv och kanske även till viss del dom runt omkring mig.

Och det är då mina spöken dyker upp som jag behöver det där snälla ordet, den där snälla rösten. Omtanken och kärleken. Jag behöver det inte då jag är på topp. Då kan jag bestiga berg och lyfta bilar. Då fixar jag det själv. Utan då spöket kommer, då behöver jag det. Och det är då jag får det som minst.

Det är lätt att älska i medgång. Mycket mycket svårare i motgång. Klarar man det är man en stark människa. Tyvärr finns inte så många starka människor.

Är du man eller kvinna? Kvinna

Beskriv var du bor för tillfället? Kedjehus med man, fem barn och för mycket saker

Hur är vädret? Mulet men helt OK

Vad tycker du om dig själv? Säg det... Ganska ok för det mesta

Vart skulle du åka om du kunde fara nu? Stockholm, bara jag, slappna av

Favoritfärdmedel? Buss *s* Nej, men allvarligt... En fin liten sportbil sitter inte fel

Mina bästa vänner? Är dom jag kan lita på i alla väder, oavsett om jag har en bra eller dålig dag

Favorittid på dygnet? Kväll och natt

Om ditt liv skulle bli en TV-serie, vad skulle den heta? Kaos

Vad är livet fär dig? Ett pågående lärande

Det bästa råd du kan ge? Lev livet utan att ångra, Lev ditt liv och ingen annans

Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Nadja

Favoritmat? Färsk tortellini med massa färskriven parmesan

Dagens tanke? Och så var den dagen snart slut

Hur skulle du vilja dö? Snabbt och utan smärtor

Din själs nuvarande tillstånd? Lite upp och ned

Är ditt hjärta sårat? Det är ärrat av saker som skett i mitt liv men ganska helt för tillfället

Dina citat? Mina barn är mitt allt men inte allt jag är

Vad gillar du att göra? Sjunga, läsa böcker, se TV-serier, tillbringa tid med min familj och mina vänner, sitta vid datorn, dricka kaffe

Vad gör dig mest arg? Oärlighet

Vad gillar du inte? Förutom blodmat och inälvsmat - Oärlighet