Jag vet att jag har ett bra liv.

Jag har mat på bordet, jag har tak över huvudet och jag har kläder att sätta på min kropp (även om dom flesta kläderna är två år eller äldre).

Jag har fem underbara barn och jag har en man jag lever med (gifta sedan sju år tillbaka). Jag har syskon, vänner, kompisar och bekanta.

Trots det finns det spöken inom mig som jagar på mig, som stressar mig, som gör att jag drar ner mig själv och kanske även till viss del dom runt omkring mig.

Och det är då mina spöken dyker upp som jag behöver det där snälla ordet, den där snälla rösten. Omtanken och kärleken. Jag behöver det inte då jag är på topp. Då kan jag bestiga berg och lyfta bilar. Då fixar jag det själv. Utan då spöket kommer, då behöver jag det. Och det är då jag får det som minst.

Det är lätt att älska i medgång. Mycket mycket svårare i motgång. Klarar man det är man en stark människa. Tyvärr finns inte så många starka människor.